Insane Meditation

(något) som inte går att hitta på webben med en sökmotor

Jag har pensionssparande i ett ganska stort antal bolag (liksom jag har konton i de flesta svenska banker; kalla det en jävligt konstig hobby). Jag har alltså en hel del erfarenhet av underliga inloggningsmetoder. Den senaste i raden är Danica Pension, men de tar verkligen priset.

Pensionsförsäkringssiter är inte en jättehög risk. Någon som gör intrång kan inte göra mycket mer än vandalism, att göra galna fondbyten. Det går inte att ta ut pengar. Därför kör de flesta bolagen med gammaldags hederlig användarnamn/lösenord. En del har gått över till standardiserad inloggning via BankId. Ett fåtal använder dosor med engångskoder.

I samtliga fall funkar det med alla tänkbara och otänkbara webläsare, på alla normala operativsystem. Oftast är det inga problem att använda en ipad/android-platta eller en smartphone.

Så icke Danica. För att överhuvudtaget få tillgång till inloggningsuppgifter får man först kontakta kundservice (varför inte beställa dem på hemsidan?). Efter ett tag får man ett mail som säger att koderna skickas med posten, och då får man för första gången veta att det går fett bort att försöka titta på sitt pensionssparande eller göra fondbyten med en platta. Eller en Mac. Eller en Linux-burk. Det är windows som krävs.

Inte nog med det, det ska vara Internet Explorer också. Ingen Firefox. Ingen Chrome. Standarder, vad är det?

Efter en vecka kommer inloggningskoderna hem, och då upptäcker man att det är ännu tightare än så. När man försöker logga in försöker Dancia installera något plugin, men det misslyckas helt i Windows 8 / IE 10. Inte så att man får något meningsfullt meddelande, utan man kommer helt enkelt aldrig vidare. Flera olika datorer ger exakt samma symptom. Det funkar alltså inte ens med den nu aktuella versionen av Windows och Internet Explorer.

Till sist drar jag fram en gammal Windows 7-dator som jag har administratörsrättigheter på (vilket Danica så klart kräver; glöm att använda datorn om du inte kör som admin). Inte innan jag funderade länge och väl på att bara helt enkelt flytta bort mitt sparande från Danica, dock. Här kommer man lite längre, till en sida som förklarar hur man “installerar” Danica Pension Privat på Windows Vista (snygg identifiering där).

Jo, det handlar om att man dessutom måste stänga av de flesta säkerhetsfunktioner i Internet Explorer (den gamla, windows 7-versionen av Internet Explorer som är helt full med säkerhetshål även MED säkerhetsfunktionerna påslagna). Man ska slå av Protected mode. Man ska stänga av Require server verification (https) för Trusted Sites (nähä, inget SSL? Seriöst?). Man ska ställa om säkerhetsnivån på Trusted Sites till Low.

Man ska kort sagt dra ner byxorna och springa omkring och skrika “hacka mig! hacka mig!”.

Jag ska inte ens gå in på att själva siten var besvärlig att använda och icke-enhetlig i de olika funktionerna, att man får skapa ett lokalt certfikat som måste måste hålla reda på och flytta mellan datorer om man har flera (vem har inte det idag?), att man måste återauthentisera stup i kvarten varje gång man gör något.

Nä, det är 2013 nu. Detta är inte acceptabelt. Danicas IT-avdelning borde skämmas ögonen ur sig.

Danica, det är dags att skärpa sig. Tills det skett så kan jag verkligen inte rekommendera någon att spara hos er.

Björn Rosengren:

Alliansregeringen gjorde strategiskt rätt när den försökte kopiera Socialdemokraternas politik inför valet 2006. Den gör i motsvarande grad fel om den fortsätter med att inför 2014 års val försöka kopiera Vänsterpartiets näringspolitik.

Centern är lite speciella.

Någon gång då och då väcker de intresset hos en partilös liberal, och varje gång släcks intresset kort därefter. Det kan handla om politiker som Lööf eller Federley, som talar vackert men saknar koppling till reda handling. Eller så kan det vara saker som idéprogrammet, som tillfälligt hintar om att Centern skulle kunna utveckla sig till ett riksdagsrealistiskt parti man kan lägga sin röst på. Men det tar aldrig länge innan sådana tankar krossas av det gamla gardet.

Sex av dessa skriver idag och gör sig lustiga över idéprogrammet.

Vi har inte träffat en enda centerväljare, och inte heller väljare från andra partier, som efter­frågar fri invandring, månggifte, platt skatt eller andra verklighetsfrämmande förslag.

Verkligen, inte en enda som tycker att det är ett trevligt långsiktigt mål att alla människor ska få söka sin egen lycka där de finner den, oavsett var man råkar vara född? Inte en enda som tycker att staten inte ska bestämma vem man får gifta sig med? Inte en enda som anser att alla ska bidra till det gemensamma i förhållande till sin inkomst?

Jag vet inte vilka väljare de har pratat med, men jag skulle nog gissa att det är en hel del. Absolut mer än 4%, i alla fall. Men det är nog inte många av de väljarna som vågar lägga sin röst på ett parti där Gösta Andersson,  Per-Olov Blom, Karl-Olof Andersson, Börje Hörnlund, Solveig Ternström, Carl-Erik Nilsson med många andra är tongivande.

Det här måste vara ett fall där 1 plus 1 blir mindre än 2. Att splitta partiet i två, t.ex. Bondepartiet och Liberala Centern, måste ge fler röster än det nuvarande, där ingen vet vilken politik som rösten kommer att resultera i. Vem vet, det kanske till och med räcker till två 4-5%-partier, istället för ett 2%-parti, vilket är vart jag är säker de är på väg med nuvarande strategi.

Det sluttande planet kan vara skrämmande brant ibland.

Svenska banker stoppar olämplig kultur

Är det inte precis exakt sådant här som kontraheringsplikt är till för att förhindra?

Möts av den tråkiga nyheten att Armstrong har checkat ut (inte doping-killen).

Lär inte vara den enda som kommer att tänka på den här tragiska XKCD:n

Dagens gratisreklam: Om ni befinner er i Gävle (av oklara skäl), och känner för något lite bättre än överprissatta franchise-steakhouser, så rekommenderar jag att ni söker er till hotel Clarion Winn, precis i utkanten av centrum/torget. Det gjorde jag, och, vad ska vi säga? Det finns inte mycket som är bättre än att bli ordentligt positivt överraskad när man ska äta.

Det ser inte ut som något speciellt för omvärlden, men restaurangen, Brasserie Absint, överträffade förväntningarna från ögonblicket jag klev in till ögonblicket jag klev ut. Vi snackar förrätt, vit sparrissoppa med hyvlad, confiterad anka som var to die for. Vi snackar huvudrätt, lammrostbiff på toast och sallad med dijondressing, som inte var långt efter. Öllistan var kort men välvald, det fanns riktig kvalitetsöl för alla rätter och smaker. Avslutar man med en välavvägd pannacotta med en klick smultronsorbet och en calvados, och på det lägger genomgående uppmärksam, trevlig och blixtsnabb service, så kan man inte vara missnöjd under några omständigheter.

Men kickern är prisnivån; det här var high end till budgetpriser. Min huvudrätt kostade 135, alla huvudrätterna låg i intervallet 120-190. Och då är det ingen liten pytteklick på talriken, utan en rejäl portion som en riktig man blir mätt på.

Jag lyfter min hatt till köksmästare Markus Eriksson. Well done.

Ser att Britterna hotar att storma Equadors ambassad. I princip en krigshandling.

Jag antar att det är rutinhanteringen man har när man vill utlämna en person som är misstänkt i ett annat land för sexualbrott i den absolut lägsta änden av straffskalan.

Jojo. Tveklöst. Det kan omöjligt finnas något annat bakom.

Man upphör aldrig att förvånas över hur vissa anser sig ha rätt att bestämma över andras kroppar. Idag (Body Worlds är inte moraliskt försvarbart) är det Mårten Lindberg som anser sig ha mer rätt att bestämma om huruvida någons döda kropp ska doneras till att användas i utställningen Body Worlds, än den person vars kropp det är/varit. Oklart varför, men människor som tar sig rätten att bestämma över andra brukar inte heller bemöda sig med att förklara detta.

Ibland stöter man på åsikter som är så fullständigt världsfrånvända att man inte vet hur man ens ska börja angripa dem.

För några dagar sedan skrev en ansvarig utgivare på ABC en debattartikel (Orimligt ansvar för utgivarna) om orimligheterna i hur begreppet “publicering” kommit att definieras, och hur det påverkar en ansvarig utgivare. Artikeln är skriven ur ett nyhetstidningsperspektiv, men rör så klart även andra typer av publiceringar.

I tryck är situationen ganska enkel. Vid varje tillfälle (bör) tidningen ha en ansvarig utgivare, som tar ensamt straffansvar för eventuella olagligheter som trycks i någon artikel i tidningen när denne är ansvarig. Om tidningen vid något annat tillfälle byter ansvarig utgivare, så blir denna nya ansvariga utgivare endast ansvarig för nya artiklar som publiceras under dennes tid som ansvarig utgivare, inte alla artiklar retroaktivt.

På nätet fungerar det inte så. Där räknas det som att alla artiklar som finns tillgängliga, alltid, varenda sekund, publiceras på nytt. När en ny ansvarig utgivare tar över, så blir denne alltså omedelbart fullständigt ansvarig för alla artiklar som någonsin skrivits (eftersom de alla räknas som nypublicerade). Även artiklar den ansvariga utgivaren aldrig haft ens en teoretisk möjlighet att se, läsa eller ens känna till. Dessutom, i och med att artiklarna publiceras “på nytt” hela tiden, så får den eventuella olagligheten hela tiden mätas mot dagens måttstock. En artikel som var helt laglig när den skrevs, kanske bedöms på ett annat vis med nya lagar eller skiftat samhällsklimat.

Alternativen en ansvarig utgivare står inför, är två. Endera spelar man rysk roulett, tar sitt jobb och sitt obegränsade ansvar för artiklar man inte känner till och hoppas på det bästa. Eller så raderar man helt enkelt allting som skrivits före sin egen tid. Analogen till tryckta tidningar vore att man, så snart man byter ansvarig utgivare, kräver in alla tryckta exempelar av tidningen, rensar alla biblioteken osv., och bränner dem.

Idag skriver Hans Alstedt en replik på detta (Inte självklart att artiklar ska sparas), och det är nu mitt huvud bara börjar snurra. Hans åsikt är helt enkelt att det inte finns något som helst problem med den ansvarige utgivarens andra alternativ, att radera allt före sin tid. Citat: “Det bör ifrågasättas vilket allmänintresse som kan motivera att flera år gamla nyheter ska sparas”.

Jag förstår inte hur jag ska argumentera mot detta, jag förstår inte hur denna människas världsbild ser ut och hur vi någonsin ska kunna kommunicera. Hela vår civilisation bygger på att kunskap förmedlas frammåt över geografi och generationer, huvudsakligen medels det skrivna ordet. En värld där det skrivna ordet bara har en beständighet på några år skulle vara så oändligt främmande.

Det enda jag kan tänka mig är att han bara menar att tidningar och andra publikationer på internet ska förstöras, inte “riktiga” publikationer som tryckts på papper. Att han är en av dessa människor som menar på att världen var fulländad på (80|70|60|50)-talet, och att all utveckling borde stanna där. Att internet kanske är en skoj fluga som kidsen kan surfa omkring på innan de klipper sig och skaffar ett jobb, men att verklig kunskap bara ska finnas på papper (helst hos ett upplyst fåtal som har möjlighet att hålla privata bibliotek och arkiv). Jag hoppas det, det är i alla fall en åsikt man kanske kan argumentera mot.