Under oroligheterna i Thailand nyligen, kablades det ut tusentals bilder av mer-eller-mindre obeväpnade demonstranter som möttes av tungt beväpnad militär. Knappt en polis syntes till. Det finns en enkel anledning till detta. Thailand har ingen kravallpolis som vi känner den. Det finns ingen motsvarighet till den nationella insatsstyrkan. Polisen arbetar med vardagliga situationer, men vid extraordinära situationer så är det militären som ansvarar för att upprätthålla ordningen.
Det är ingen bra lösning. Militärer saknar utbildning och redskap för att hantera “vanliga kriminella”. Framförallt har de ett helt annat tankesätt än vad som behövs för att agera inom sitt eget land. Militärer agerar med och mot stora kollektiv (“det landet hotar mitt land”), poliser med individer (“den personen hotar personerna runt honom”). Poliser måste fundera på individuellt ansvar och bevissäkring därav och rättegångar och proportionerligt våld, för en militär kan det “brott” någon begått, för vilket dödsstraff omedelbart utdömmes, vara helt enkelt att befinna sig på fel ställe. Polis är tränad att, när möjligt, skjuta för att oskadliggöra men inte döda, för militärer är en skadad snarare än död motståndare ett misslyckande. För militär som ska möta aggressiva demonstranter på trånga gator och i bostadsområden, är det nästan omöjligt att agera på ett sätt som i efterhand kan ses som motiverat.
I Sverige lärde vi oss att försvarsmakten inte kan användas mot våra egna medborgare, oavsett situationen, efter Ådalenhändelserna för knappt 80 år sedan. Den enkla slutsatsen tror jag är av fundamental betydelse för att t.ex. Göteborgskravallerna 2001 slutade med exakt noll döda (och “bara” 143 skadade), att jämföras med i Bangkok nyligen, där facit ger 85 döda.
Tyvärr håller vi snabbt på att glömma igen. Med den senaste uppdateringen av grundlagen, som klubbas nu på onsdag, så lättas restriktionerna upp signifikant och försvarsmakten ska återigen kunna användas för att upprätthålla ordningen i landet. I framtiden kanske det är från Stockholm som bilder kablas ut med demonstranter som möts av AK4:or.
Problemet är symptomatiskt för Sveriges utveckling inom ett antal områden, rättssäkerhet, yttrandefrihet och demokratiska rättigheter. Vi har en generation politiker som aldrig har levt med något annat än dessa friheter och rättigheter, och således aldrig kan tänka sig att de kan försvinna. De ser ingen risk i att begränsa eller ibland helt avskaffa dem.
Men det är en risk. Svensk militär skiljer sig inte från den i något annat land. Svenska politiker eller statstjänstemän är inte per definition godare än andra. De har bara, inom vissa områden, varit i lag mer begränsade till vilken skada de kan göra, än sådana från vissa andra länder. Om vi inte återför dessa begränsningar, är jag övertygad om att vi, eller nästa generation, djupt kommer att ångra det i framtiden.