Instegsmarginaleffekter

Lite då och då ställer man sig frågan, när man är i kontakt med Det Offentliga, om lagar och regler endast tas fram klockan 3 på morgonen efter riksdagens julfest. De är ibland så kolossalt idiotiska att man inte kan förstå hur någon kan formulera dem och ändå hålla rak min.

Instegsjobben är en sådan sak. Tanken är alltså att man ska underlätta för nyanlända (under de första 3 åren) invandrare att få jobb, genom att staten betalar en del av lönen. Ingen liten del heller, utan 75%.

Nu tycker jag iofs att det vore oändligt mycket smartare om vi INTE hade någon sådan lösning, utan helt enkelt gick till botten med grundproblemet, att kollektivavtal tvingar fram samma lön för alla oavsett förutsättning och förmåga. Det vore oändligt mycket bättre om någon med mindre kunskaper i svenska språket eller svenska regelverk och rutiner, och som av den anledningen var mindre produktiv, helt enkelt fick mindre betalt. Lönen skulle sedan öka successivt allteftersom kunskaperna och produktiviteten ökar, enligt en enkel och för alla parter rättvis tillgång- och efterfråga-princip.

Men nåväl, om man nu accepterar att alla ska ha samma lön och lägre produktivitet ska kompenseras av staten istället, så måste en schimpans kunna formulera en bättre lösning på problemet än instegsjobben. Problemen är två, för det första så är instegsjobben helt binära: endera är man berättigad till instegsjobb, eller inte. Ingen avtrappning eller liknande. Marginaleffekten för arbetsgivaren är med andra ord extrem. En person som inte är berättigad till instegsjobb är fyra gånger så kostsam som en som är det (ej räknat fördelen med att den som är berättigad till instegsjobb även är helt undantagen från LAS, bl.a. turordningsreglerna). Den person som precis lämnat möjligheten till instegsjobb bakom sig får nästan omöjligt att konkurrera med den som precis hamnar innanför gränsen. Och, den som har ett instegsjobb, löper en extrem risk att avskedas samma dag som den förmånen försvinner. Ingen naturlig, progressiv avtrappning av förmånen där inte.

Vidare, för att berättigas till instegsjobb, så måste man även samtidigt läsa svenska. Det kanske låter rimligt, men problemet är att “läsa svenska” på byråkratiska betyder “studera på SFI”. Helt bortsett från att man alltså inte kan välja en bättre, seriösare privat undervisning än denna kommunens slasktratt, så betyder det att man, för att få instegsjobb, inte får vara framgångsrik i sina studier! Så snart man går vidare från SFI till högre studier, så åker man ut ur systemet. Den som sover sig genom lektionerna och inte lär sig ett dugg (och de finns det många av) har inget att frukta, men den som arbetar hårt och klarar av studierna, går miste om instegsjobben (och kommer därmed, som tidigare konstaterats, kosta fyra gånger så mycket för arbetsgivaren).

Den som alltså arbetat hårt och på kort tid står inför att avsluta SFI-studierna, och samtidigt har en chans på ett fast jobb, har alltså två alternativ. Endera göra avslutningsprovet, och hoppas att arbetsgivaren anser att man är värd en fyra gånger så hög kostnad från en dag till en annan (exakt samma kostnad som någon som talar perfekt svenska, har en gymnasieutbildning och erfarenhet på den svenska marknaden). Eller så fejkar man ett dåligt resultat för att bli kvar på SFI, och harva samma kurser om och om istället för att gå vidare med mer kvalificerad svenskautbildning (som t.ex. SAS inom Komvux).

När Nya Socialdemokraterna nu ska vidareutveckla instegsjobben, så gör man ingenting alls för att rätta de här fullkomligt uppenbara problemen, utan det enda man kan tänka sig göra är gamla Socialdemokraternas patentlösning på alla problem, att öka bidragen, i det här fallet öka bidragsdelen från 75% till 80%, och alltså bara förvärra situationen, göra marginaleffekten ännu värre, att kostnaden ökar fem gånger istället för fyra. Man tar sig för pannan, och undrar för miljonte gången om allt egentligen bara är en dålig dröm.